bestämde jag mig för att jag ville åka som au pair till Schweiz.. Det intensiva sökandet efter en passande familj började.. Jag satt timme efter timme för att kolla in olika familjer.. Jag valde att göra det istället för det mer krävande energi som behövdes för att ta tag i mina sena inlämningar jag hade i början av maj, sista månaden, sista terminen, sista året på gymnasiet..

Nu är jag här i familjen L, med två tjejer.. 8 och 12 år gamla..  De var i Sverige på semester, så vi skulle åka samma flyg till huset.. Jag flög ner till ARL från UME.. Gick mot rätt terminal.. Och stod och kollade på avgående flyg, vilken gate/incheckning jag skulle gå till.. Och så ställer sig en familj bredvid mig.. Jag inser extremt snabbt att det är "min" familj!! Jag säger hej, och de hälsar, aningen chockade över vår träff! Haha..

Men att säga adjö till alla trodde jag inte skulle kännas så viktigt och stort.. Började redan på lördagskvällen med gråtkalas.. Det var nog då jag insåg att jag skulle åka.. Men det var inte förens söndagens gråtkalas som jag insåg att det var på måndagen jag skulle åka!!  E1s "det är sista gången vi ses.." satte sina spår i mitt hjärta och gråten vällde upp i halsen och tårarna började flöda... Så på bryggan stod vi och grinade ett bra tag..

Åkte hem och packade det sista.. en väska på 19.5 kilo!! och handbagage..

Vaknade av väckarklockan på måndags morgon klockan 6.55 snoozade och slumrade om.. Knackknack säger det på dörren, där står J i sin fulla prakt (och jobbarklädsel) för att väcka mig och säga hejdå!! det var planerat men ändå lika roligt och överasksande =) Ännu mer överaskande var E2 som kom fram till mig på flygplatsen!! jag var hyper och stressad men hon överaskade mig mest! Jag hoppas du förstår hur mycket jag uppskattar det!! Jag var dock inte vid mina sinnes fulla bruk.. Fick ett sms av E1 då jag befann mig i kön vid gaten, ett väldigt känslofullt sms.. BLir tårögd bara jag tänker på det.. 

Värsta på hela resan var då planet lyfte från UME.. Satt otur nog i mitten mellan två andra personer.. Då flygplanet gasar på så där kraftigt som det brukar göra så bara väller tårarna fram, jag kan inte hejda dem.. De bara kommer, jag har ingen näsduk eller nåt.. Så där sitter jag i många långa, oerhört långa minuter och gråter i min ensamhet.. tänker över sms.et från E1 och att E2 kom och sa hejdå att J kom på morgonen, att jag fick massor med sms från alla snälla goa vänner, hur många som ändå på något vis ville säga hejdå och lycka till till mig =) jag blir glad men ändå så rörd!

Ni betyder så mycket!!

Idag visade barnen mig runt i byn/centrum.. Vi gick ner och gick och kollade på affärer och deras skola och lite annat.. Gamla delen av stan är minst lika jättevacker som jag hade föreställt mig! Som att bo i en saga!

Huset familjen och jag bor i är också jättefint, dock inte lika gammalt. Byggdes förra året.. Fyra våningar.. Jag bor i källaren med eget badrum. Hur fint och rent och fräscht som helst :)  Fin utsikt från takterassen också!

Kraaaaaaaam