Jag har alltid varit faschinerad av naturen och dess färgskiftningar. Att jag i vissa fall lyckas något sånär med att fånga det på bild är nästan ännu mer faschinerande. Vissa tycker att det är tråkigt att se bilder på naturen, ännu tråkigare att ta bilder på den. Jag däremot tar nästan aldrig bilder på folk.. Fastän bilder på människor kan vara otroligt fina och speciellt när "fotografen" verkligen fångar ögonblick. Jag är ingen som gör det, jag lyckas inte och tycker inte att det är lika givande som att fånga en fin sak på bild i en viss sekund. Att krypa ner i lingonriset för att få bästa vinkeln mot ljuset. Att fippla på med kameran tills skärpan är rätt eller att ljuset i bilden stämmer med mina tankar. Jag kan inte fotografera. Jag har aldrig läst något eller haft någon läromästare inom ämnet. Det jag kan har jag listat ut själv. Det jag påstår är fint är fint för att jag själv tycker det. Jag har inte redigerat någon av bilderna ovan och alla är charmiga på sitt sätt. Framförallt gillar jag det otroligt varma solljuset!

Imorgn ska jag ut i naturen och slalom:a litegrann! Prylarna är iordningställda och kläderna framlagda, bara massa timmars sömn kvar att avverka!

sedan jag dressade upp i det här..

och dessa..  

och vaknade med detta på armen..

Life breaks you and when you heal you're stronger in the broken parts.

Jag hade så otroligt mysig julafton! Började dagen genom att dra täcket runtommig och mysa ner mig i soffan framför julkalendern, kan det bli bättre? Fortsatte med att slå in klappar och dra på mig julstassen. Pysslade klart mitt bidrag till julmaten och packade min otroligt användbara Häggan-påse för att gå mot bussen. Och julkänslan hoppade på mig när jag klev på linje 9 och chauffören hade en blinkande tomteluva samt en sjungande slips på sig! Sen var bara familje+mosterfamiljmys bara ett faktum. Fick världens finaste julklappar! Slutade som vanligt med världens illamående. Bäddade ner mig alldeles för sent och vaknade alldeles för tidigt idag.. Och inget bra på tvn, när jag för en gångs skull VILL se tv. Nu frukost och sen en välbehövlig promenad!

Ååååh vad skönt det är med helg!! Höll nästan på att glömma att det är julafton imorgon, mest för att jag bara har längtat efter ledigt. Är helt slut i kroppen, hjärnan och själen. Tur det är långhelg! och just nu har jag nada julkänsla. Vad säger ni, ska vi skippa julen i år?! Eller näääe, jag har ju gjort detta inför imorgon..

Leila.se lyckas alltid! Hoppas jag lyckas med detta recept också..

Och för de i mitt julaftonsfirarsällskap som inte gillar bär har jag gjort en chokladdrömsglass!

Från Linnéas Skafferi som lyckas med supergoda saker utan massa tjorviga recept. Den här glassen tror jag blir en riktig höjdare! Speciellt för barnen. (Jag har inga nötter i min)

Det är alltså mina bidrag till det alltför överskattade julbordet (förutom efterrätter som dessa då).

Nu går vi mot ljusare tider, ÄNTLIGEN. Mot sådana här dagar..

Det snöar. Hoppet är undantryckt av intellektuellet. Önskan är GIGANTISK. Jag har haft en helt jätteovanlig men otroligt härlig lördagskväll på en lika ovanlig fest. Men åh så skön sängen är nu! Tanken att jag ska upp om 24 timmar för jobb, då är det måndag, är inte så lockande men skulle kunna ligga i sängen tills dess.. Men det ska jag itne! FÖr jag ska upp och julbaka/tvätta/träna och åka på Chickflickkväll. Mumsig söndag helt enkelt :D

Det här är inte ett rosa moln -inlägg. Jag dansar inte på moln just nu. Jag sitter i ett grått avlopp. Vädret är uselt. Plusgrader och regn. Gräsmattorna är gröna = fula. Jag har ont i magen, mår jobbigt illa- vill kräkas. Huvudet dunkar och svanskotan är fortfarande en smärtsam del i mig. Men främst vädret. VAD HÄNDE? Jag orkar seriöst inte mer. Hata är ett väldigt starkt uttryck men jag HATAR DET HÄR VÄDRET.

Sova kanske vore en bra idé just nu. Hoppas på att vakna till minst minus 15, en snötäckt värld och må som en prinsessa.

Då tyckte jag att jag var något så oerhört ful. Tjock. Äcklig. Året var 2010.

 Den våren var jag väldigt självdestruktiv. Åt inget. Trodde det var lösningen.

Hade underbara människor runtomkring mig men jag var vilse.

Hade just kommit hem från ett halvår hemifrån och var allmänt virrig.

Jobbade natt vilket gör mig helt förfärlig.

Allt detta, speciellt matvägran, gjorde att jag blev sur och tvär och jag hade ingen energi till något! Minns vändpunkten. En natt på jobbet, min chef frågade mig om jag gått ner i vikt. Skämdes över att jag inombords blev glad åt kommentaren men ville undvika att svara. Fick sedan höra att chefen hade frågat en kollega om hur JAG mådde egentligen/om min vikt/. Till middag dagen efter var det plättar på matsedeln hemma. Jag berättade för mamma om min chefs uppmärksammande ang min vikt. Åt en halv plätta (en tunnpannkaka) och var nöjd. Så fälller mamma en kommentar angående min portion. Då insåg jag hur sjukt beteende jag hade. Mådde illa. Tyckte jag var äcklig, ful.

Har aldrig varit så smal som då. Men aldrig ogillat mig själv så mycket som då.

Nu är jag stadigare, har muskler och äter mat. Äter massa annat som jag inte borde också.

Det är först nu jag inser hur välformad jag var då. Men jag var inte glad. Nu är jag däremot

riktigt nöjd med tillvaron även om den pendlar upp och ner.

Det påminner mig om att jag ska vara nöjd här och nu. Jag kan inte leva med tanken att

"livet vore enklare om jag var smalare"

det är bara destruktivt.

Jag ser inte särskilt glad ut på någon av bilderna ovan.

Hellre glad, lycklig och lite småtjock än deppig, sur och normalsmal.