Har sedan ett tag längtat tillbaka till när jag var liten. När ens största bekymmer var vad man skulle göra kommande timma. Att det var en evighet till sportlovet som var två dagar bort. Att det jobbigaste som fanns var att gå och lägga sig när mampap sa att man skulle det. 

Livets hinder ändrar karaktär ganska ofta. Där jag är i livet nu är en ansträngande hinderbana. Ställningstaganden kommer på rad. Livets beslut blir mer känslomässiga. Det enda jag längtar till nu är att snurra runt i världens största och fluffigaste kjol och bara knallstörta ner på sängen. Som finaste gullungen H gjorde när jag barnvaktade i huvudstan för en månad sedan. 

och andra fina (och goda) saker hemma hos mig. 

En hyllning till mottagaren av denna SJUKTSTORATÅRTA. 

Gjord med massa kärlek (och panik).