I onsdags. Det var den dagen när solen kom till Björkliden. Den dagen när solen gick över horisonten och visade sig i våra ansikten. Som ett glödande klot mitt i Lapporten. En dag vi alla väntat på och längtat till. Den dagen, i onsdags, tog jag sovmorgon. Missade hela skådespelet. Som jag längtat. Missade det. Men topparna på andra sidan träsket var solkyssta och senare på dagen slängde jag upp skidorna på axeln och traskade upp en bit till en topp. Fick sol i mitt ansiktet och njöt. Njöt riktigt mycket. I min ensamhet, i den tjocka tystnaden som är här. Livet på en topp! 

Någon dag tidigare hade vi det här månskenet över träsket. Och molntäcket låg lågt nere på isen. 

Vi drog på oss våra rosa kalaskläder och gick upp svintidigt för att springa över till grannhuset och sjunga "Ja må han leva". Vi bakade en riktig prinsesstårta kvällen innan, och den var överlägset den godaste prinsesstårta jag någonsin ätit. 

Åkte tåg. På väg hem efter några dagars semester söderut. När man är påväg till en hållplats ute i ingenstans, dit inte så många åker. Då utnyttjar man att man är helt själv i tågvagnen. Springer runt i långkalsonger och strumpor. Räcker ut tungan och njuter av SOLEN.