Skrev tidigare idag ett smått elakt inlägg om katter. Efter en löpning/promenad/hinderbana så är jag på lite bättre humör gällande just katter i alla fall. Katter må ha ett svårt liv när de bor i stan.Att jag inte förstår kattägare som har utekatter och bor i stan är en annan fråga. Åter till mitt eget liv, inte katternas.

Just nu är jag lagomt deppig. Det är sant. Pollen är boven i dramat. Det går bara inte att träna ute. Helt omöjligt och jag bröt nästan ihop när jag insåg det på min löprunda. Helt utan ork att anda fick jag släppa av på tempot eftersom det snurrade lagomt mycket i huvudet. Fortsatte hostandes i promenadhasighet och tog en liten snerunda och sen när jag kom fram till I20s hinderbana fick det vara nog. Skulle jag inte orka runt hinderbanan så fick jag ligga däroh självdö tänkte jag. Och iväg satte jag fart runt hinderbanan! Balansgång, upp, ner, hopp och löpning. Ännu mer hostandes och helt virrig i bollen gick jag i sakta mak hem och ringde och beklagade mig för min stackars mor som alltid får de samtalen. Skulle göra vad som helst för att bli av med astman och allergin. Buh. Trött och slö som många dagar innan.

Funderar på att lägga mig på balkongen och läsa men där har kattrackarn och pollen lämnat sina spår så det kanske blir bakning inomhus i köket istället. Lagomt roligt en sån här solig dag.