Spegelneuroner. Är de inte fantastiskt?

I tisdags var jag på en föreläsningsdag på Universitetet som handlade om LIVET. Där berättade en föreläsare om något så fantastiskt som spegelneuroner. Är det inte underbart att jag kan känna något som jag ser någon annan utsättas för? Jag tänkte direkt på att jag fryser om någon BITER i en isglass (och nu bara tanken på det får mig att frysa.) men även när jag ser någon kramas och då känner jag mig lite mer omfamnad.

Fakta:

En spegelneuron är en nervcell som avger nervimpulser inte bara när individen utför en viss handling, utan även när individen ser samma handling utföras av en annan individ. På det viset ”speglar” neuronen beteendet hos ett annat djur som om observatören själv utförde det.

Gäsp. Gäspar du nu. Eller känner impulser att du vill gäspa?  Faktum är att spegelneuroner aktiveras inte bara när vi observerar andra personers beteende utan även när vi läser eller föreställer oss ett beteende.

(källa: vett.se)

Några exempel från vardagen

• Det smittande skrattet hos en vän.
• En obekant person på tåget som gäspar får oss att göra detsamma.
• Obehaget vi upplever hos oss själva när vi ser någon knäcka lilltån mot ett hårt föremål och vika sig av smärta.
• När en person gör en rörelse, som till exempel. stryker handen mot sitt ansikte, under en längre tid och en person speglar denna.

(källa: wikipedia)