Jag var lite rädd för att logga in nu och skriva eftersom jag trodde att besökarna skulle ha vart nere på 0 flera dagar, vilket låter lite löjligt, att man ska skriva efter hur många besökare man har. Jag är inte så pjåkig annars men mitt ål med min blogg är att jag ska skriva så ofta att det aldrig ska bli en nolla på statistiken. Ett ganska omöjligt mål med tanke på att jag nog inte kommer att skriva så mycket på jullovet eftersom jag inte har så stor tillgång till internet då, men hoppas jag får det. Tillbaka till det jag skulle ha skrivit för flera rader sedan. Jag hade mer än ett halft dussin besökare varje dag, som jag inte hade skrivit nåt. Jag hoppas att ni inte redan har tröttnat för jag har mycket att berätta.

Jag har insett att det är fler och fler i min närhet som läser min blogg vilket jag inte velat eftersom då blir jag inte lika ärlig i det jag skriver och anpassar mig efter det jag vill berätta och vad jag vill att folk som jag känner ska veta. Jag är en person som är rädd att "såra" andra eller att andra ska tycka synd om mig. Det vill jag inte.

Jag och mina fina/hemska dagar har varit en orsak till att jag inte har bloggat. Vet inte om jag vill erkänna det här men nu gör jag det fast jag troligen kommer att ångra mig, men då kan jag i och för sig ta bort inlägget dock med vetskapen att ganska många redan läst inlägget. Jag har pratat med en psykolog, med tanke på alla mina bekymmer just nu. Bekymmer låter konstigt men alla mina frågetecken på livet och allt annat. Det gick bra och jag kände att jag fick ut något av det, hon sa att det var typiska "tonårsfrågetecken" eller vad man nu ska säga. Eventuellt ska jag träffa hon några gånger efter jul också.

Nu efter det stora bekännelsen, så tänker jag fortsätta prata om vad jag gjort.

Samtalet. På kvällen var det julkonsert med kören vilket i sig var roligt men det var under den konserten som jag blev riktigt förbannad på mamma. Jag brukar ganska ofta bli sur på hon, men nu är jag helt asförbannad. Hon den ********************* tar med sig en "kompis" då hon ska "titta" på mig. Vilket jag helt klart hade sagt att hon inte fick ta med nån. Så nu sitter jag här och har i princip inte pratat med mamma sedan den stunden. Hon är inte hemma och just nu hade jag önskat att hon bodde flera hundra mil från mig. Nu låter jag säkert helt aslöjlig men det är så här jag känner, kunde ioch för sig ha agerat på ett annat sätt men hon lyssnar ju aldrig och förändrar inget, lika bra att hålla truten och typ ignorera hennes existens. Egentligen var den där händelsen bara en droppe som gjorde att bägaren rann över. Löjligt? kanske.

Igår torsdag var det en helt vanlig skoldag, typ, det var ju lucia.

Jag måste stolt medge att det var ett fint luciatåg och att vi har oerhört många väldigt duktiga sångerskor och sångare på våran skola.

Det var ett lyft från förra årets tja, fiasko. Efter det var det julfika och pysseldag fram til lunch. Det var trevligt och jag pysslade och pysslade, njäe inte riktigt men några julsaker fick man till. Det var ganska länge sedan man gjorde det. Gick från skolan typ kvart i fem, vilken normal människa stannar för att träna inför kemiprovet i mer än en timme efter avslutad lektion? troligen ganska många, men nu känner jag mig ganska ickenormal/onormal.

Idag gick jag till skolan med en ganska dålig inställning. Gruppprov kemi, visar det ens vad man kan, nej den visar vad den pratiga i gruppen kan, typ. En i min grupp kunde inte ett skit och jag och en annan gjorde hela provet. Om vi då får VG på provet så får ju den som inte kunde/sa ett skit ett hyffsat bra betyg ändå.. är det rättvist?

Sedan lektion och sen lunch och sedan istället för att sluta är det obligatorisk närvaro på stipedieutdelning i aulan. Sedan på stan i nån timme, kolla in julklappar som jag ska köpa imorrn.  Sen hem. Middag. Tillbaka till stan för att gå på gudstjänst. Skönt, känns som att jag kan vara helt mig själv i kyrkan och inför gud. Där behöver inte alla måsten och krav tränga sig in i mitt huvud, jag är bara där för mig själv.

Tack för att du är så förstående.

Nu om du plöjt dig igenom alls struntprat så kan jag som många andra gånger glädja dej med att jag är färdig med det här inlägget.

Tack för din tid.

Kram